Jag träffar en liten flicka ibland, för att hjälpa henne att förstå att olika saker som hänt i hennes liv inte är hennes fel. När hennes pappa försvann sa hennes mamma att pappan flyttat till "Hotell Gripen"... för att det inte fanns några jobb här. I själva verket dömdes den här flickans pappa till ett långt fängeslestraff för narkotikabrott.

Idag läste jag om Elin. Hennes mamma sa sanningen till henne om vart pappan var. "Det är alltid bättre att säga som det är, även om det är jobbigt att höra att det är någonting hemskt". Elins pappa hade stulit, knarkat och använt våld. Det har den här flickans pappa också gjort. Skillnaden är att mamman sagt till flickan att han är i Aingsås och jobbar.

-"Stackars pappa", sa flickan när jag träffade henne senast.

- Är du ledsen, frågade jag.

"Ja", sa hon, "att bo på hotell i Alingsås måste vara det värsta som kan hända i ens liv...". Sedan tittade hon länge på mig och sa: "Tror du inte heller att det är sant?"

- Vad tror du? frågade jag.

- "Jag tror att han gått vilse i skogen... och inte har nån mat... och att det finns massa farliga djur där också...men vet du... jag tror inte att han är i Alingsås... jag tror han är i Kumla för jag hörde att mamma sa i telefon till mormor att... att skogen ligger där...".

Kajsa är 9 år idag.

"Felaktiga och överdrivna diagnoser kastar ett löjets skimmer över psykiatrin", skriver Håkan Eriksson, konsult i neuropsykologi vid Uppsala Akademiska sjukhus.
Jag funderar på om det finns något annat ord än "löjligt" för alla tusentals Barn som diagnostiseras in i ett system som fungerar som en labyrint där de förskrivs narkotika på laglig väg som i förlängningen förser de med ett beroende som tvingar ut dem på den illegala narkotikamarknaden.

Vuxna får till exempel inte köra bil med amfetamin i blodet. Men Barn med alternativa begåvningar som ”inte passar in” i varken familjen eller i samhället ska tillvänjas med nakotika redan när de är små...

Är det här verkligen den bästa omsorgen vi kan ge den så kallade "framtida generationen"?

Många vuxna tycker det är skönt när deras Barn äntligen får en diagnos. Andra menar att sjukförklaringen av Barn har gått alldeles över styr.

Krister Svensson, universitetsadjunkt ifrån Halmstad, menar att diagnostiseringskarusellen beror på att vuxna inte klarar av att hantera frontalkrocken mellan drömbilden av det Goda Barnet och verklighetens ungar. Svensson menar att det är märkligt att samhället måste sjukförklara Barn för att de skall få plats.

Jag minns en av våra första flygresor med Barnen när de var väldigt små. Flygvärdinnan visade nödutgångarna på det sedvanliga sättet och höll syrgasmasken framför ansiktet och sa att FÖRST skulle vuxna ta på maskerna om någonting inträffade. Därefter skulle vi sätta en mask på våra Barn. Jag minns att jag reagerade jättestarkt och tänkte att Herregud! Barnen måste ju få hjälp först!!!

Idag förstår jag att om jag inte kan andas själv, hur ska jag då kunna hjälpa någon annan...

Bilden är från starofhope.org 

I en annan "utredning" som ligger på mitt skrivbord, finns berättelsen om en flicka som alltid kommer före alla andra till skolan. Hon är duktig och hjälpsam och svarar alltid rätt på alla frågor. Hon går ofta ensam och tar aldrig med sig några kamrater hem. När skolan är slut sitter hon i korridoren som om hon väntar på någon...

Flickans familjesituation är "orolig" men när någon frågar Lina hur det är hemma svarar hon snabbt "Bra, jättebra!" innan den som frågar hunnit avsluta meningen.

Lilla Lina är 8 år nu och skulle du fråga henne, om 20 år, hur det var när hon var liten, kanske hon skulle svara att hennes föräldrar var periodare.

"Jag gick alltid till skolan innan de vaknade, för då visste man att det blev ett jävla liv..."

Idag läste jag en rapport som gäller en "liten, besvärlig pojke" som revolterar på dagis. Han slår sina kamrater, svär och vägrar samarbeta med personalen. Vad det är han försöker säga, har ingen kommit fram till ännu. Mamman är ensamstående och har svårt att sätta gränser och umgänget med en "tillfällig pojkvän" sägs ha försämrat pojkens agerande på dagis. Pojkvännen är arbetslös och tillbringar sin lediga tid hemma hos pojken och mamman. Som jag ser det är pojken ett symtom på det som händer i de vuxnas värld, men nu är pojken i fokus som "orsak" till problematiken och därför ligger han i riskzonen för en diagnos, som ska underlätta "hanteringen"...

Så här skriver en av läkarna i utredningen som är tjock som en telefonkatalog - redan:

"Med perspektiv avses den bestämda utgångspunkt som vi väljer att betrakta verkligheten utifrån. Perspektiv är en avgränsning av verkligheten och en ram som hjälper oss att tolka det vi ser..."

Visserligen är det första april idag, men det är lätt att hålla sig för skratt.

Lille Linus är 4 år...