Varje gång jag ser Himlen från Jorden,
röd, lila, blå, orange, indigo, vit, grön,
känns det som om Gud svingar sin
finaste pensel och ler...

Att gå vid Havet gör mig lugn och öppen.
Det är som om överraskningarna ligger
gömda lite varstans, och plötsligt dyker
de upp som kolsyrade bubblor i mina sinnen.
Ibland kan jag känna samma fascination
inför en liten sten, som jag kände när
jag var fem år och fick en egen Champis...

Mitt drömförhållande med en annan Själ

ser ut ungefär så här. 

Vi delar hus, men vi har varsitt liv.
Vi bor i varsin flygel med ett Hjärta i mitten
där vi ses och älskar, dansar och drömmer...

Vissa Människor tycks ha med sig
en behaglig Rymd där de far
fram i sina liv. Och andra stretar
och drar som åsnor som står
fast i dyn...

Vissa dagar känner jag såå stor saknad
efter min Älskade Väninna.
Hon bodde i ett litet hus vid Havet
och kom bara in till stan då och då.
Ibland pratade vi i telefon flera
timmar, skrattade så tårarna rann.
Samma kväll hon lämnade sin kropp
skickade hon ett sms:
"Om du ser en stormvirvel på Himlen
är det bara jag...".
Tre timmar senare lämnade hon allt,
utan bagage...

Den här hösten har jag sett
många olika sorters Ljus
i luften; vissa dagar är det
bara grått och tjockt,
som dimma.
Andra dagar känns Ljuset
mer som ett behagligt,
genomskinligt silkestyg.
Och ibland på nätterna
ligger det som tjock
sammet i bakgrunden
och bara väntar på
Gryningen...

När det blåser riktigt mycket,
som idag,
känns det friskt inuti -
nästan som om all gammal
skit som gömt sig som damm
i skrymslen och vrår,
virvlas fram och försvinner
som sandkorn i vinden...

Om tre Människor i ett rum mår bra,
och den fjärde är sur och irriterad -
men försöker att inte låtsas om det -
färgas rummet av sur irritation?
Eller är det så att dom tre
som mår bra, sätter energinivån?