Susanna Alakoskis roman Svinalängorna fick Augustpriset 2006. Många läsare blev förvånade och och kunde inte riktigt förstå att det kunde vara såå hemskt att växa upp i Sverige på 70-talet. Själv blir jag förvånad över att någon kan bli förvånad över det. Titta hur det sett ut, ser ut och kommer att se ut när det gäller supandet här uppe i Spritbältet som det kallas.

Vad förvånas vi över?

Att Mammor och Pappor och Tanter och Farbröder och Moster och Morbor också precis som den trevliga Tandläkaren och Sotaren som hälsar så artigt och är så glad jämt och Farmor och Farfar och många andras föräldrar och syskon och släktingar super och super och tappar kontrollen och slår sina Barn och ligger och spyr och nästan har ihäl varandra och välter bord och trasslar in sig i sladden till lampan som välter så det blir kortslutning och kissar på sig och sen vaknar som om ingenting har hänt.  

Så farligt var det väl inte!

Nej, inte för dem som har glömt hur de tog sig hem eller hemifrån eller i säng eller ur badkaret eller upp från källatrappan där de föll handlöst utan att bryta nacken av sig. För dem var det ingenting. Och när de kommer ut i köket är alla spår bortsopade och klockan tickar som vanligt och ingen säger något annat än ett lågmält Hej på sin höjd.. Om ens det. För den som inte behöver ta konsekenserna är supandet ingenting konstigt alls. För alkoholisten och för en utomstående som inte förstår är likheterna i förnekelsen otäckt slående. Och ju fler som tittar bort desto längre ner i avloppet försvinner Barnen försvinner precis som den där loskan gjorde som fastnade på Mammas kind när Pappa skulle hämta pengar i kakburken som var tom och skrek så rutorna sprack och Mamma drog fram kökskniven och sa Om du inte försvinner nu på en gång då dödar jag dig! Och det gjorde hon också och Pappas blod rann ut ur halsen där knivbladet fastnade och grannarna stod bakom gardinerna och svettades när han stapplade hela vägen fram i ultrarapid mellan radhusen med köksniven från Epa i ena handen och kakburken i den andra. Men inte dog han då heller. Alkoholister överlever det mesta och återhämtar sig alltid alldeles för länge.

Är det så svårt att förstå det?

Ibland tar det flera veckor för en Förälder att nyktra till. Som i Susanna Alakoskis bok som har premiär på Ystad Teater den 7 november. Ibland tar det flera år och ofta är Döden det enda som får dem att släppa taget om flaskan. För Barn innebär föräldrars och andra vuxnas supande oerhörda förluster med tunga upplevelser som plöjer djupa spår på den ömtåliga stigen där självkänslan och tilliten ska gro.

Barn till alkoholister lever med bräckliga livlinor långt upp i åren och försöker gömma och fylla det Svarta Hålet inombords så gott vi kan. Men det kan vi inte. Inte när vi är Barn och inte när vi vuxna heller. Utan hjälp blir det för mycket för oss, Det krävs en Medveten helomvändning för att bryta det dysfunktionella arvet och alla som låst i in sig i garderoberna, fått spö, skämts ihjäl, torkat spyor, varit hungriga alldeles för länge och försökt få tyst på lillebror som vrålade så fort festen började och aldrig ville somna och aldrig ville vakna heller när han väl somnat, vet hur det känns när Hjärtat sitter i halsgropen i flera år och när som helst kan hoppa ut och försvinna.

Hur kommer det sig att vi har så svårt att förstå det?

Är det överraskande att det är just Lillebror och Lillasyster vi möter utanför porten de där råkalla vinterdagarna när det bara är Heroinet som kan bota smärtan som grävt sig in som sjukhussjuka i den mjuka Själen?

Jag tycker inte det.Jag tycker att det är alldeles följriktigt och så onaturligt att det blir naturligt.

Att inte alla vi som förlorade vår Barndom i ett alkoholisthem hamnade där är däremot mycket förvånande. Och tack och lov det just det som ger Hopp för alla som försöker överleva i ett Svart Hål.

Kan Susanna Alakoski så kan du och jag också.

Be om hjlälp!

Säg som det är.

Det finns många som gått före dig ut ur Mörkret...

Här är Susanne Alkoskis böcker och böcker hon varit medförfattare till

Svinalängorna

Tala om klass

Lyckliga slut: sjutton berättelser om vardagsvåldet

Noveller för världens barn

Fejkad orgasm

 

Avataria

27 september 2009 22:38

Ja, vi är många som gått vår egen väg, ut ur mörkret.
Fast jag var nästan vuxen innan jag förstod att inte alla mina kompisar som små suttit vakna om nätterna och väntat på att rösterna skulle slå om, att glasen skulle krossas, som jag gjorde för att kunna fly ut med min lillasyster om det skulle behövas.
Och eftersom jag visste att ingen visste något om hur det var hemma, så visste jag också att där inte fanns någon att fly till, utan att vi skulle måsta gå ute om natten (eller försöka gömma oss i skyddsrummen i höghusets källare).

 

Avataria

28 september 2009 21:19

http://avataria.bloggagratis.se/2007/06/04/164977-106-gastskrivaren-mitt-brev-till-dig-pappa/

Min systers brev till vår far...

 

klara

28 september 2009 22:51

Fint att hon fick skriva sitt brev, det hjälper! Och det är väldigt skönt för andra, som inte kan skriva, att få läsa. Jag har många gånger tänkt att vi är SAMMA Barn allihopa med olika upplevelser. Träffar så många som varit med om samma saker som vi och det uppstår en alldeles speciell Kärlek och Förståelse i dessa möten... Tack för att du delade med dig av Systerbrevet, hoppas hon mår bra idag!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Nu gäller det att damma av sig vintermörkret och ta ett steg ut; ut i Ljuset, närma sig Solen. Och en dag i taget (det viktigaste först, som vanligt) kommer vi att närma oss det vi längtar efter och vill; det kanske inte kommer på en gång, som e...

    Idag läste jag en artikel från The Telegraph på Shoebat.com. Obama säger att han vill hindra de allierade ifrån att slåss mot ISIS. Men de allierade svarar: “We Will Fight ISIS Alone Without Obama’s Support” ... Och Obama s...

  Your work is going to fill a large part of your life, and the only way to be truly satisfied is to do what you believe is great work. And the only way to do great work is to truly love what you do. - Steve Jobs...

NU är den här!

  Nu var länge sen jag skrev här i bloggen igen.  Idag kände jag ett litet behov av att dela med mig. Det händer ju så mycket hela tiden! Och visst går tiden fort, om den nu finns? Det känns som om tiden krympt till 15-16 timmar per dygn! ...