Olbap

9 maj 2008 14:43

Jag har absolut ingen förståelse för kvinnan. Enligt svensk lag (både de lagrummen som reglerar samboenden och de som reglerar försäkringsbolag) har bolaget gjort rätt. Om kvinnan och mannen ifråga velat ha 100% trygghet, varför gifte de sig ej? Lever man stadigt i tvåsamhet skall man gifta sig - om man vill leva i trygghet inom lagens råramar det vill säga. Hon får skylla sig själv. Hårt men rättvist. Rekommendationen till alla som lever i tvåsamhet är: GIFT ER!

på besök

9 maj 2008 18:38

Du vet, den dagen vi människor trampar rätt igenom golvet som skiljer vår trygga verklighet från avgrundens underjord. Den dagen vi faller som små sotflagor rakt ut i det okända, och irrar vilsna i ett landskap vi aldrig besökt förut, med vanmakten som främmande rovfåglar som bygger bo i bröstkorgen.

Den dagen vill varken ”Du” eller ”Jag” mötas av en Röst som ekar ur det förgångna, och spottar oss rakt i ansiktet med ord huggna i sten.

Vi Har Absolut Ingen Förståelse För Dig!
Du Får Skylla Dig Själv.
Hårt Men Rättvist.

Fortsättningen är omänskligheten i en Ryttare på en Paragraf med spö!
Vi har hört det förut. Och vi vet vart det slutar.

Vi Har Absolut Ingen Förståelse För Dig!
Vi Kan Men Vi Vill Inte Hjälpa Dig!

I förlängningen vet vi också vad den kortslutna Tankens Terrorvision gör med enskilda individer. En och en i taget samlas vi till en hel organisation, ett helt parti, en hel armé med Generaler som bestämmer vilka som ska få hjälp och inte.

Vi har sett historien upprepa sig om och om igen för att läxa upp och skrämma oss till tystnad, lydnad och underdånighet: Vi kan, men vi vill inte hjälpa er!

För många av oss händer det just nu. För andra hände det igår och för ännu några sker det kanske i morgon. När vi blir drabbade vet vi inte. Bara att. Och på olika sätt.

När världen brinner måste det finnas ett ”Vi” eller åtminstone ett ”Du” och ett ”Jag” som står kvar mitt i lågorna och inte vänder ”Oss” ryggen.

Som tur är finns det människor som praktiserar solidaritet, som öppnar armarna för oss, håller om oss och säger att de ska hjälpa oss så bra de kan. Idag handlar det mer om den enskilda individens mänsklighet än om partipolitiska program.

Som tur är finns det människor som känner igen förtvivlan i andra därför att de själva, i sin egen, tagit sig både härifrån till Evigheten och tillbaka igen.

Ironiskt nog är det kanske tack vare ”De” som vet hur det känns när världen välter, som det finns ett oändligt hopp även för ”Dig”, Kära Olbap, när du behöver ”Oss”…

Massa Kärlek/
klara