Direktlänk till inlägg 29 februari 2008
Fick ännu ett mail med info. ang det projektarbete jag gör just nu...Barn litar på sina föräldrar! Skriv gärna kommentarer om era känslor och erfarenheter i de här frågan.
MITT I MÅNADEN
Det är oerhört viktigt att vuxna som utreder barn i riskmiljöer vet vad de gör, säger Christina Citron, överläkare vid barn- och ungdomspsykiatrin Stockholm läns landsting. Hon har mycket lång erfarenhet av att arbeta med misshandelsfamiljer och familjer där det förekommer sexuella övergrepp.
Ylva Berlin/LTF
Tänkvärt: Rädda Barnen har undersökt polisrapporter om kvinnomisshandel i Linköping där 72 barn var inblandade. Endast 20 av barnen kom till socialtjänstens kännedom.
Så varför ber inte barn som växer upp i svåra miljöer andra vuxna om hjälp?
- Familjerna är slutna, ingen pratar om vad som sker, så det är förståeligt om barnen har svårt att uttrycka vad de har varit med om.
Dessutom är det vanligt att barn i svåra situationer dissocierar, det vill säga stänger av delar av sin upplevelse, som blir fragmenterad och svår att återge. Barnen blir osäkra på vad de varit med om och extremt lyhörda för hur andra vuxna tar emot det som de kan vilja berätta.
- Det är därför det är så viktigt att vuxna som utreder barn i riskmiljöer vet vad de gör, säger Christina Citron. Hon har mycket lång erfarenhet av att arbeta med barn i misshandelsfamiljer och i familjer där det förekommer sexuella övergrepp.
Att uppleva att mamma blir misshandlad av pappa eller styvpappa, är mycket svårt att bära. I misshandelsfamiljer räknar man dessutom med att i ungefär hälften av fallen får även barnen stryk. Det finns också en ökad risk för att åtminstone döttrarna utsätts för sexuella övergrepp.
Polis och sociala myndigheter missar ofta barnens situation. Man tycker att det får räcka med att anmäla och utreda våldet mot kvinnan. Det kan bero på att det är ont om tid, eller att det är jobbigt att inse hur illa barn kan ha det. För att barnen inte ska förlora tilliten till vuxenvärlden, så är det viktigt att samhället sätter ner foten och markerar att alla former av våld är fel.
I misshandelsfamiljer kan kasten mellan närhet och våld vara mycket snabba. När mannen ångrar sig, så hoppas och tror kvinnan att han ska ändra sig. Barnen får uppfattningen att det är så här man ska leva tillsammans och det sätt man visar kärlek i en familj.
- Man pratar inte om hur man har det. Barnen får dra sina egna slutsatser. De kan vara rädda för att mamma ska dö eller att de själva ska dö. De blir överväldigade av en massa känslor de inte kan sortera, vilket kan leda till en diffus ångest, förklarar Christina Citron.
Om den vuxna inte söker hjälp och tar sig bort från våldet, så kan barnet känna sig uppgivet. Det tycker oftast synd om mamman och försöker hjälpa henne, men om det misslyckas, kan barnet identifiera sig med pappan och hans tänkande. "Hon har gjort fel och är värd stryk". Förhållandena kan föda ett förakt för den svagare, i första hand mamman, och för svaghet i allmänhet. Barn som växer upp i våldsamma familjer, får ofta uppfattningen att den starkaste bestämmer och att det gäller att klara sig själv.
Christina Citrons erfarenhet är att våldet är hemligt för alla utanför familjen. När det gäller sexuella övergrepp, så är det något som sker än mer i det tysta.
- Det är en hemlighet mellan förövaren och barnet, som gör att barnet i regel håller tyst.
Barnet kan även vara hotat till tystnad - ingen kommer att tro på det, eller så kommer något hemskt att hända om sanningen kommer fram. Mamma kan till exempel bli arg eller ledsen och pappa hamna i fängelse. Barnet kan också hotas med att något hemskt ska hända det, eller någon som står barnet nära. Ett litet barn ser upp till sina föräldrar och kan inte tänka sig att de kan göra fel. Ju yngre barnet är, desto mer litar det på den vuxna.
De sexuella övergreppen inleds ofta före skolåldern och barnet vänjer sig vid att det ska vara på det sättet. Det är i underläge, både fysiskt och psykiskt. Små barn saknar dessutom ord för att uttrycka det som sker.
Barnet känner att något är fel, men tror att felet ligger hos dem själva. Känslan är djup och ger starka skuld- och skamkänslor. Det kan ha en upplevelse av att vara ond, ful och äcklig. Självuppfattningen kan leda till destruktiva handlingar, som att skära sig eller bli socialt utagerande.
Du säger att det är svårt att upptäcka om barn utsätts för sexuella övergrepp och misshandel. Hur ska man som utomstående kunna hjälpa de här barnen?
- Först och främst måste man vara öppen för att barn kan fara illa. Många vill eller orkar inte se det. Vi värjer oss mot att vuxna kan skada barn, och än värre att det kan handla om en förälder, som ska skydda sitt barn. Om ett barn verkar må dåligt är det viktigt att på ett så naturligt sätt som möjligt fråga om våld och övergrepp förekommer i familjen. Mindre barn kan säga saker och ting rakt upp och ner. Mamman eller någon annan närstående kan höra det och söka hjälp. Då gäller det att bemöta dem på rätt sätt. I andra fall kan det ta lång tid innan sanningen kommer fram och berättelserna blir då otydliga.
Vad tycker du om att oerfarna socionomer utreder svåra familjeförhållanden?
- Det är ojuste att ge sådana uppgifter till nyutexaminerade, som saknar erfarenhet. Att utreda misstankar om att barn far illa, kräver gedigna kunskaper, lång erfarenhet och träning i att tala med barn om svåra saker. I annat fall kan situationen bli kränkande för barnet och dess säkerhet äventyras.
Vad kan man göra åt den ondska vissa människor utsätter sina barn för?
- Det onda som skett kan inte göras ogjort, men vi kan däremot hjälpa barnet att bearbeta det de varit med om. För att minska risken för ett upprepat beteende, så är det viktigt att gärningsmannen får professionell hjälp.
Vad tycker du om det skadeståndsansvar den förra socialdemokratiska regeringen lade på staten, i de fall där barn som bevittnat familjevåld ska betraktas som brottsoffer?
- Skadeståndsansvaret bör ligga på gärningsmannen. I de fall där det inte går att få ut några pengar, så måste samhället ta över. För att markera rätt och fel, är det viktigt att den som utövat våldet också blir ansvarig för skadeståndet. A
* 7-8 barn dör varje år efter våld i hemmet
* 10 procent av barnen har någon gång sett våld i hemmet, hälften av dem flera gånger
* 8 procent har själva blivit utsatta
* 16 procent av tillfrågade över 16 år har misstänkt att barn de känner har blivit slagna eller utsatta för sexuella övergrepp i hemmet
* 48 procent av dem har inte anmält de misstänkta övergreppen
Källa: Rädda Barnen och Kommittén mot barnmisshandel, kriminolog Mikael Rying
Ylva Berlin/LTFTorsdag 10 maj 2007 03:05
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 |
2 |
3 |
|||||||
4 |
5 |
6 |
7 |
8 |
9 |
10 |
|||
11 |
12 |
13 |
14 |
15 |
16 |
17 |
|||
18 |
19 | 20 | 21 |
22 | 23 |
24 |
|||
25 |
26 | 27 |
28 |
29 | |||||
|