Jag och några till simmar ut i ett enormt ljusblått nästan vitt hav. Helt utan förvarning sjunker jag som en sten med väldigt hög hastighet; precis lika snabbt som en stor stenbumling försvinner ner mot botten när man kastar i den i havet från en hög höjd. Begreppet som en sten förklarar verkligen känslan i drömmen och jag försvinner ner mot botten otroligt snabbt. När jag inser att jag inte kommer att klara mig får jag panik.
Jag kommer att dö nu, tänker jag men så får jag plötsligt en oändligt stark ingivelse av att det absolut enda jag kan göra är att släppa taget fullständigt… Och när jag gör det blir allting okej. Jag kan andas i farten mot botten och - jag dör inte alls. Jag överlever och allt obehag försvinner. Dödsskräcken och paniken ersätts av en behaglig känsla. Allt är som det ska. Det tar en evighet innan jag når botten men jag har inga som helst problem med att röra mig fritt precis som jag vill…

När jag vaknar är jag glad som en lärka och i Solögas Djurbok läser jag att Lärkans gåva är att sprida glädje genom att Sjunga; sjung för dig själv också! står det, och jag sjunger hela morgonen innan jag går hemifrån!
Budskapet från drömmen kommer till mig i små stötar under dagen och när jag inser vad som hänt under natten sköljer en djup tacksamhet genom hela kroppen; lika djup som botten i det stora vita havet där jag sjönk i drömmen. Senare på kvällen skriver jag i min dagbok:
Nu kan jag gå till botten i känslornas värld utan att få panik. Det är bara att släppa taget och sjunka. Jag kommer inte att dö! Det enda som kommer att försvinna är gamla leda rädslor jag kan klara mig utan. Tack!

I want Barrack... hittat hos en av mina favoriter - Svarten

Enjoy!