7.30 i morse slängde jag fram en skrynklig tjuga i luckan i
spärren på väg ner i tunnelbanan. I samma ögonblick den landade
såg jag mitt nonchalanta beteende och tog tlllbaka sedeln, vek upp
den fint och slätade ut den och räckte över den till spärrvakten
och bad om ursäkt. Han såg frågande ut men när jag förklarade
kort att jag valde fel beteende, log han och sa att han blev glad.

På väg ner i rulltrappan mot perrongen blev jag också glad.
Dels över att jag reagerade så snabbt över hur nonchalant jag var,
och dels för att jag kunde göra någon annan glad genom att
välja att agera på en gång.

För några år sedan hade jag inte ens lagt märke till min egen
nonchalans - däremot var jag väldigt bra på att hitta fel hos
andra.

En vanlig dag erbjuder verkligen många tillfällen att välja.

Arrogant eller ödjuk?
Självupptagen eller medkännande?
Varm eller kall etc.

I varje möte - både med mig själv och andra - dyker det upp små
chanser att bli liiite mer kärleksfull.
Och en dag kanske det högsta valet som gör alla inblandade
gott är lika självklart som att borsta tänderna...

Spännande att smyga lite på sig själv!