Själva betraktandet är en otroligt fascinerande konst.

Jag har nu kommit till det där stadiet där det är rättså

intressant att "smyga på sig själv"; som om Jag är ett

annat Jag som tittar på "sig själv"... 

Jag har ju aldrig sett "mig själv" och aldrig vetat vem

"Jag" är. Men nu börjar det bli väldigt spännande för

plötsligt finns det hur många "Jag" som helst överallt.

"Jag" dyker upp här och där hela tiden och det är en

otrolig befrielse att hänga av den där tunga tjocka

gamla dammiga kappan som heter "Jag är ju så speciell".

Alla som delar med sig av sitt liv berättar något som "Jag"

känner igen. "Jag" finns både i mig och i alla andra.

Ju mer närvarande "Jag" blir, desto mer liknar "Jag" alla

andra och kanske är det just därför det först nu är

möjligt att vara den "Jag" är...